Marcus Oscarsson publicerade nyligen en text som sammanfattade medierapporteringen om en ny studie som visar en kraftig ökning av mikro- och nanoplastartiklar i mänsklig hjärnvävnad, bland annat att stanna i genomsnitt ökat med omkring 50 procent över en tioårsperiod. Hans artikel återgav det uppseendeväckande budskapet som cirkulerat i svensk och internationell press (Marcus Oscarsson).
Nedan följer en faktabaserad och balanserad genomgång av vad den ursprungliga studien och forskningslitteraturen från 2024–2025 faktiskt visar, inklusive exponeringsvägar, hur forskare bedömer risker, metodologiska begränsningar och vilken utveckling som observerats under de senaste tio åren.
Vad visades studerat som Oscarsson återgav?
Den forskning som låg bakom rubrikerna analyserade postmortem-prover från personer som avlidit under olika år. Jämförelser mellan vävnadsprover från exempelvis 2016 och 2024 visade att mikro- och nanoplast kunde identifieras i hjärnan i högre koncentrationer än i flera andra organ, och att mängden plastfragment i materialet hade ökat med uppskattningsvis omkring 50 procent under den studerade perioden. Författarna betonade samtidigt att resultaten är associativa. Studien visar förekomst och utveckling över tid, men de fastställer inte att plastartiklar orsakar sjukdom.
Hur passar detta i kunskapsläget 2024–2025?
Forskningen under de senaste åren har bekräftats att mikro- och nanoplast nu kan påvisas i en rad mänskliga vävnader, däribland blod, placenta, modersmjölk, lungor, lever, njurar och i vissa fall hjärna. Detta stöds av flera systematiska översikter (PMC). Det finns också en tydlig trend i litteraturen där vissa studier som jämförs över tid rapporterar ökade halter, vilket ligger i linje med världens ökade plastproduktion. Forskare uppmanar dock till försiktighet när det gäller att jämföra data över längre perioder, eftersom både analyssystemen och provhanteringen varierar.
Samtidigt kvarstår utveckla metodologiska utmaningar. Det handlar bland annat om risken för kontaminering, bristen på helt standardiserade analysmetoder och relativt små provstorlekar. Dessa faktorer gör att forskare betonar att resultaten måste tolkas med omsorg.
När det gäller hälsorisker finns det inget vetenskapligt underlag som kan konstatera att mängden plast som är mänskliga vävnader orsakar specifika sjukdomar. Djur- och cellstudier visar flera möjliga mekanismer, som inflammation och påverkan på blod-hjärnbarriären, men det saknas ännu epidemiologiska studier som kan knyta detta till faktiska sjukdomsutfall hos människor
Exponeringsvägar — hur kommer plasten in i kroppen?
Forskningen anger tre huvudsakliga exponeringsvägar.
- Den första är inandning, där mikrofibrer och små plastartiklar förekommer i både inomhus- och utomhusluft och kan nå djupt ner i lungorna innan de eventuellt tas upp i blodomloppet. Inandningsluften är sannolikt signifikant mer betydelsefull och står för större andel mikroplaster i kroppen än man tidigare trott.
- Den andra är intag via mat och dryck, eftersom plastartiklar har påvisats i fisk, skaldjur, salt, honung, öl och både kranvatten och flaskvatten. För många människor anses detta vara den största exponeringskällan mätt i antal partiklar.
- Den tredje vägen är hudkontakt, även om upptaget där är betydligt lägre. Vissa kosmetiska produkter och textilier kan innehålla artiklar, vilket gör att det finns en lokal kontakt ändå räknas som en möjlig källa, om än mindre produktion
Sammanvägt bedömer forskare att inandning och intag står för den dominerande del av den systemiska exponeringen som kan leda till att artiklar när kroppens vävnader.
Studierna visar olika stora partiklar och de mest farliga, <10mikrometer är de som är svårast att mäta men också de som är farliga när de kommer in i kroppen.
Hur bedömer forskarna riskerna?
Forskarna utgår från tre perspektiv. Expositionsbedömningen undersöker hur många partiklar människor utsätts för dagligen via luft, dricksvatten och föda, men mätmetoderna varierar så mycket att dagens uppskattningar är osäkra. Forskarnas kommentarer är att uppmätta värden sannolikt är en underskattning. De toxikologiska modellerna visar att höga doser kan orsaka cellstress och inflammation i djurförsök, men dessa doser är ofta högre än vad människor realistiskt exponeras för, vilket gör överförbarheten osäker. Det epidemiologiska kunskapsläget är i dagsläget mycket begränsat och det finns inga större studier som visar tydliga samband mellan plastnivåer i vävnader och specifika sjukdomsfall. Därför framhåller vi att vi bör skilja mellan det som säkert är känt, att mikroplasten finns i kroppen, och det som ännu är oklart, nämligen vilka nivåer som är skadliga.
Utvecklingen de senaste 10 åren
Global plastproduktion har fortsatt att öka och med också mängden plastfragment i både luft, sötvatten och hav. Detta skapar högre bakgrundsexponering för befolkningen och ökar sannolikheten att partiklar återfinns i vävnad. Under samma period har forskningsmetoderna förbättrats, vilket har gjort det möjligt att upptäcka mindre artiklar och analysera dem mer än tidigare. Detta innebär att en del av den observerade ökningen kan bero på teknisk utveckling snarare än en faktisk förändring i kroppen, vilket forskare uppmanar till att beakta i tolkningen.
Sammanfattande slutsats
Studier visar att mikro- och nanoplast kan visa sig i mänsklig hjärnvävnad och data tyder på en ökning av vissa tider. Det är dessa fynd som ligger till grund för uppmärksamheten som Marcus Oscarsson refererar till i sin artikel. Samtidigt betonar forskare att resultaten måste tolkas med försiktighet eftersom analyserna är tekniskt komplicerade och provvolymerna små. De nivåer som observerats är inte i sig bevis för sjukdom och mer forskning behövs för att förstå eventuella risker. Exponeringsvägarna via luft, föda och vatten är väldokumenterade, men vilka verkliga hälsoeffekter som kan kopplas till dagens nivåer av plastartiklar i kroppen är fortfarande oklart.
En sak är dock säker, mikroplast är ingen fysiologisk naturlig produkt utan ett av människan skapat material som bidrar till en stor miljöpåverkan och att det kommer in i våra känsliga kroppar.
Referenser
Marcus Oscarsson: ”Otäck förändring i hjärnan – 50 procents ökning på 10 år” (marcusoscarsson.se)
Nature: Bioackumulering av mikroplaster i avlidnas hjärnor
PMC: Bioackumulering av mikroplaster i avlidnas hjärnor…
Science Media Centre: Expertreaktion på en studie som undersöker ackumulering av mikroplaster i mänskliga organ
ScienceDirect: Mänsklig exponering för mikroplaster: En översikt
MDPI: Exponeringsvägar, systemisk distribution och hälsoeffekter av mikro-/nanoplaster
The Guardian: Studie antyder att nivåerna av mikroplaster i mänskliga hjärnor kan öka snabbt
